Ur: Ho Chi Minh-staden

SHARKS Kritiker #20-21, oktober 2011

Vi satt i jobbets matsal, jag och Viktor, och pratade om lite av varje. Vi åt lunch. Det var fisk eller korv och jag hade tagit fisk men Viktor har haft problem med försäkringskassan och hade därför inga pengar så han åt matlåda.
    Köttbullar och mos, i två olika lådor.
    Jo.
    Han hade varit föräldraledig de där första tio dagarna man får vara föräldraledig med sitt nyfödda barn, men så hade han blivit sjuk i samma veva. Något med magen. Hela magen kraschade. Så han hade varit hemma med sin nyfödda dotter och magen och allt var helt kaotiskt. Han hade inte vårdnaden. Det var det som ställde till det. Man måste ansöka om vårdnaden och erkänna faderskapet innan man kan få någon ersättning för föräldraledighet.
    25 dagar obetalt. Men nu har det ordnat sig. Han ska få det retroaktivt.
    Jag börjar mer och mer känna för att fly från samhället, allt det här, sa han. Han pekade mot taket i jobbets matsal, runt på borden och stolarna, ner i sin mikromat. Min tjejs pappa har en fäbod i Dalarna med ett vindkraftverk som han byggt själv. Han är ingenjör. Och så jagar han. Fatta! Man kan bo där och nästan leva utanför all den här merkantila skiten. Viktor pekade in i konferensrummen och bort mot marknadsavdelningens inglasade entré.


    Jag tycker att världen är skit.
    Och nu har man satt ett barn till världen.
    Den här skitvärlden.
    Och med min skitlön.
    Det här.

    En plats tillåter vissa saker.

    En plats tillåter vissa saker
    och vissa av vi på en särskild
    plats har vissa rättigheter.

Han har byggt det själv! Han är ingenjör! Ett fucking jävla vindkraftverk!

    Att gå till floden är en rättighet för
    vissa människor.

    Att gå, till samma för att samla.

Jag och Viktor satt och pratade om allt möjligt. Miljön. Samhället. Den egna ekonomin. Vi pratade om en film jag precis sett. Jag har inte sett den, sa han. Men jag har hört om den. Kan du berätta, sa han.
    Filmens huvudperson öppnar något som ser ut som en plåtlåda. Den är metallicblå och fylld med skivor av skumplast och under dem ligger bokstäver: P och O. Han lyfter dem ur lådan. På filmen ser man ett plågat ansikte, förvridet och mörkt. Vad ser du, säger huvudpersonen.
    Pauvreté, säger mannen med det förvridna ansiktet. Nej, det är inte pauvreté. Det är poverty. För publiken måste det vara på engelska.
    Och sedan är det natt och en fest sätter igång. Det är trummor och människorna dansar och sjunger. Please, står det också. Enjoy Poverty Please.
    Avbetalningen på körkortet funkade inte. Enda gången jag tar avbetalning och så blir det skit. Påslagsränta på 100 % och en uppläggningsavgift på 90 kronor.

    Floden är en rättighet.
    Det är en plats där man samlas.
    En plats där man samlar âholehole
    eller samlar guava, mîkana,
    mai'a eller samlar palapalai.

Filmens huvudperson går till flodstranden. Han ställer sig bredvid ett spädbarn som ligger på marken och ser på det och filmar det medan det dör.
    Det är hemskt.
    Ja, hemskt. Och man förstår att det är för att visa att så här lite bryr sig världen om det här spädbarnet och samtidigt visa att så här lite bryr jag mig om det här spädbarnet.
    Men varför.
    Jag vet inte. Jag kan inte förstå det.
    Jag börjar gråta nu.
    Jag med.
    Eller, jag kanske kan förstå det men jag gråter ändå.
    Ja.

    Floden är många saker.
    Är trasig tv och niu.
    Är råttor och kî.
    Är mungo och rent vatten.
    Är 'awa och kukui.

En fäbodvall. En grå liten byggnad. Viktor och den nyfödda dottern. Pappan som är chef för Kungsörnen och alltså har byggt sitt vindkraftverk på makaroner. Viktor och dottern i solen på sommaren. I kastvindar på vintern. I längtan efter ICAs egna köttbullar. Man vet inte. Det kanske blir underbart.

    Bredvid floden finns en parkeringsplats.
    Men ingen väg som leder in på parkeringsplatsen.

    Parkeringsplatsen är omgiven av byggnader på två sidor
    av ett staket på en tredje
    av floden på en fjärde.

    Där vägen en gång var är nu
    en parkeringsplats för en uthyrningsfirma.

    Uthyrningsfirman har
    hägnat in sin parkeringsplats
    med ett högt staket.

    Staketet låses om kvällen.

Måste man ansöka om vårdnaden även för sitt eget barn, frågade jag. Jag menar inte för sitt eget barn, jag menar vid födseln. Om man är med vid födseln. Och tjejen är med. Och man är tillsammans. Måste man ändå erkänna. Jag trodde inte det och jag vet inte om det är bra. Det kanske är underbart.
    Jo, sa Viktor. Så är det. Man måste alltid erkänna faderskapet med hjälp av en blankett, och i mitt fall också ett möte på socialstyrelsen. De frågar alla möjliga saker. Intima saker. Och så säger de, förhoppningsvis, att de tror på att man är förälder och så blir man det även på pappret.

Vi vill ha deras hjälp, säger någon under huvudpersonens neonskylt. Låt dem hjälpa oss. Oui, svarar någon annan. Ja.



←  Till artikelarkivet